Översättning av Sura طه på السويدية från Knut Bernström - Swedish translation
Verse 1
ﭵ
ﭶ
Ta ha.
Verse 2
ﭷﭸﭹﭺﭻ
ﭼ
VI HAR inte uppenbarat Koranen för dig för att vålla dig oro och bekymmer;
Verse 3
ﭽﭾﭿﮀ
ﮁ
[nej, den är] bara en påminnelse till dem som fruktar [Gud], -
Verse 4
ﮂﮃﮄﮅﮆﮇ
ﮈ
sänd av Honom som har skapat jorden och de högsta himlarna,
Verse 5
ﮉﮊﮋﮌ
ﮍ
den Nåderike som tronar [över skapelsen] i Sin allmakts härlighet.
Verse 6
Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär och allt som finns däremellan och allt som marken gömmer.
Verse 7
Vare sig du säger högt [vad du tänker eller inte, vet Han det], eftersom Han känner [människans] hemligheter och det som är än djupare dolt.
Verse 8
Gud - ingen gudom finns utom Han; Hans är fullkomlighetens sköna namn!
Verse 9
ﮭﮮﮯﮰ
ﮱ
HAR DU [Muhammad] hört berättelsen om Moses?
Verse 10
Han hade sett en eld [på avstånd] och sade till de sina: "Stanna här! Jag har upptäckt en eld; kanske kan jag hämta en fackla åt er därifrån eller råka [någon] vid elden som visar oss vägen."
Verse 11
ﯦﯧﯨﯩ
ﯪ
Men när han närmade sig kallade en röst på honom: "Moses!
Verse 12
Jag är din Herre! Tag av dina sandaler; du står nämligen i den heliga dalen Tuwa.
Verse 13
ﭑﭒﭓﭔﭕ
ﭖ
Jag har utvalt dig [till profet]; lyssna nu noga till det som skall uppenbaras [för dig].
Verse 14
Jag är Gud. Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!
Verse 15
Den Yttersta stunden skall komma, även om Jag håller dess [ankomst] hemlig, för att var och en skall lönas för det som han har strävat mot.
Verse 16
Låt därför ingen som förnekar den och som [bara] följer sitt eget sinne, rubba dig i din tro på den - annars störtar du dig i fördärvet.
Verse 17
ﭹﭺﭻﭼ
ﭽ
Moses, vad är det du har i din högra hand?"
Verse 18
Han svarade: "Det är min stav, som jag stöder mig på och som jag använder för att skala av löv från träden för mina får; jag har också annan nytta av den."
Verse 19
ﮌﮍﮎ
ﮏ
[Gud] sade: "Kasta den ifrån dig, Moses!"
Verse 20
ﮐﮑﮒﮓﮔ
ﮕ
[Moses] kastade den och se, då blev den till en orm, som kvickt ville slingra sig undan.
Verse 21
[Gud] sade: "Grip nu tag i den och var inte rädd! Vi skall låta den återgå till sitt förra tillstånd.
Verse 22
Tryck din hand [under kläderna] mot kroppens sida; då du drar fram den [skall den vara] skinande vit, utan en fläck - ett andra tecken [efter tecknet med staven] -
Verse 23
ﮫﮬﮭﮮ
ﮯ
Vi har nämligen velat låta dig se några av Våra stora tecken.
Verse 24
ﮰﮱﯓﯔﯕ
ﯖ
Bege dig [nu] till Farao, som har gått för långt i sitt övermod."
Verse 25
ﯗﯘﯙﯚﯛ
ﯜ
[Moses] sade: "Herre! Öppna mitt bröst [för Ditt ljus]
Verse 26
ﯝﯞﯟ
ﯠ
och gör min uppgift lätt
Verse 27
ﯡﯢﯣﯤ
ﯥ
och lös min tungas band
Verse 28
ﯦﯧ
ﯨ
så att de förstår mina ord,
Verse 29
ﯩﯪﯫﯬﯭ
ﯮ
och ge mig som medhjälpare en av de mina,
Verse 30
ﯯﯰ
ﯱ
Aron, min broder.
Verse 31
ﯲﯳﯴ
ﯵ
Låt honom bli ett stöd för mig
Verse 32
ﯶﯷﯸ
ﯹ
och låt honom dela min uppgift,
Verse 33
ﯺﯻﯼ
ﯽ
så att vi oförtröttligt får prisa Din härlighet
Verse 34
ﯾﯿ
ﰀ
och ständigt minnas Dig!
Verse 35
ﰁﰂﰃﰄ
ﰅ
Du som ser oss [som vi är med våra fel och brister]!"
Verse 36
ﰆﰇﰈﰉﰊ
ﰋ
[Gud] sade: "Moses! Allt det som du har bett om har beviljats dig!
Verse 37
ﰌﰍﰎﰏﰐ
ﰑ
Vi har redan en gång visat dig Vår nåd
Verse 38
ﭑﭒﭓﭔﭕﭖ
ﭗ
då Vi gav din moder denna ingivelse:
Verse 39
'Lägg honom i en kista och sätt ut den i floden; floden skall föra [kistan] till stranden och en som är Min fiende och hans fiende skall [finna honom och] ta sig an honom.' Och Jag omgav dig med Min kärlek och du växte upp under Mina ögon..
Verse 40
Och då gick din syster [till Farao palats] och sade: 'Skall jag visa er till [en kvinna] som kan ta hand om honom [och amma honom]?' Så gav Vi dig tillbaka till din moder, så att hennes ögon fick glädjas och hon glömde sin sorg. [När du hade nått vuxen ålder] dödade du en man. Vi befriade dig från ångesten [över detta] men prövade dig med [andra svåra] prövningar. Därpå vistades du flera år hos folket i Madyan; och nu, Moses, har du enligt Mitt beslut kommit [till Vårt möte];
Verse 41
ﮖﮗ
ﮘ
Jag har nämligen knutit dig till Mig själv.
Verse 42
Bege er [nu] i väg med Mina budskap, du och din broder, och låt inte trötthet hindra er att anropa Mig!
Verse 43
ﮢﮣﮤﮥﮦ
ﮧ
Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod -
Verse 44
men tala till honom i försonliga ordalag; kanske förmås han då till eftertanke eller grips av fruktan."
Verse 45
De svarade: "Herre! Vi är rädda att han skall hindra oss i vårt uppdrag eller gå fram mot oss med våld."
Verse 46
[Gud] svarade: "Ni har ingenting att frukta! Jag skall vara med er; Jag hör och ser [allt].
Verse 47
Gå nu till honom och säg: 'Vi är din Herres sändebud. Låt Israels barn lämna landet med oss och straffa dem inte! Vi för med oss till dig ett tecken från din Herre. [Guds] fred skall vara med den som följer [Hans] vägledning!
Verse 48
Det har uppenbarats för oss att [Hans] straff skall drabba dem som förnekar sanningen och vänder den ryggen.'”
Verse 49
ﰉﰊﰋﰌ
ﰍ
[När de fått företräde och Moses hade talat] sade [Farao]: "Vem, Moses, är då er Herre?"
Verse 50
[Moses] svarade: "Han som ger åt varje ting dess väsen och form och sedan leder det på dess väg - Han är vår Herre."
Verse 51
ﰘﰙﰚﰛﰜ
ﰝ
[Farao] sade: "Hur är det då med de släkten som levde före oss?"
Verse 52
[Moses] svarade: "Kunskapen om [vad som hänt] dem finns hos min Herre, [upptecknad] i ett beslut; min Herre begår aldrig ett misstag och Han glömmer ingenting."
Verse 53
[DET ÄR] Han som har gjort jorden till er vagga och stakat ut på den de vägar [ni har att följa för att få er utkomst], och som låter regn falla från skyn - med detta låter Vi växter spira av alla slag.
Verse 54
[Av växterna och deras frukter] får ni livnära er och låta er boskap beta. I detta ligger helt visst budskap till människor som [styrs av] sitt förnuft.
Verse 55
Av denna [jord] har Vi skapat er och till den låter Vi er vända tillbaka och ur den skall Vi [kalla] er att stiga fram ännu en gång.
Verse 56
ﮇﮈﮉﮊﮋﮌ
ﮍ
FASTÄN VI lät [Farao] se alla Våra tecken, förkastade han dem och vägrade att tro [på Våra budskap].
Verse 57
Han sade: "Har du, Moses, kommit hit för att driva bort oss från vårt land med dina trollkonster
Verse 58
Vi skall sannerligen visa dig lika goda trollkonster som dina. Nämn därför tid för ett möte från vilket vi inte skall utebli och du inte heller får [utebli] och en [för oss alla] lämplig plats."
Verse 59
[Moses] svarade: "Det möte som du [vill kalla till] skall äga rum på er stora högtidsdag och låt folket samlas redan på förmiddagen."
Verse 60
ﮮﮯﮰﮱﯓﯔ
ﯕ
Farao drog sig tillbaka [med sina rådgivare] för att planera hur de skulle gå till väga; och [när tiden för mötet kom] infann han sig.
Verse 61
Moses sade till dem: "Den av er som sätter ihop lögner om Gud drar olycka över sig; ja, Han skall förinta er med [Sitt] straff! Den som sätter ihop lögner om Gud är dömd att misslyckas."
Verse 62
ﯧﯨﯩﯪﯫ
ﯬ
De överlade i avskildhet om vad som var att göra
Verse 63
och sade till varandra: "Dessa två är helt säkert trollkarlar vars avsikt är att jaga bort oss från vårt land med sin trollkonst och att avskaffa våra föredömliga seder och bruk.
Verse 64
Låt oss alltså lägga fast vår plan och så gå fram på en linje; och den som i dag tar hem spelet har sannerligen vunnit en lysande triumf!"
Verse 65
[Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav] eller också kastar vi först."
Verse 66
Han svarade: "Kasta ni - [jag väntar]!" Och deras trolldom gjorde sådan verkan att han tyckte sig se att deras rep och stavar verkligen rörde sig.
Verse 67
ﭫﭬﭭﭮﭯ
ﭰ
Och Moses sinne fylldes av onda aningar.
Verse 68
ﭱﭲﭳﭴﭵﭶ
ﭷ
Vi sade: "Oroa dig inte! Det är du som har övertaget.
Verse 69
Kasta nu [staven] som du har i din högra hand; den skall genast snappa åt sig det som de har åstadkommit. Vad de har åstadkommit är ingenting annat än trollkonster och trollkarlen uppnår aldrig något [bestående med sina konster], vad hans syfte än är."
Verse 70
Och trollkarlarna [som såg sig besegrade] föll ned på sina ansikten och ropade: "Vi tror på Arons och Moses Herre!"
Verse 71
[Farao] sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Han måste vara er mästare som har undervisat er i trolldom! Jag skall sannerligen hugga av er motsatt hand och fot och jag skall korsfästa er på palmstammar utan att skona någon, för att ni skall få lära er vem av oss som utdömer de hårdaste straffen och vems straff som varar längst.
Verse 72
De svarade: "Aldrig skall vi sätta [troheten mot] dig framför de bevis [om sanningen] som vi fått se, och inte heller framför [troheten mot] Honom som har skapat oss! Besluta nu vad du har satt dig i sinnet - det enda du kan besluta om är det som rör livet i denna värld.
Verse 73
Vi tror nu på vår Herre och [ber Honom] om förlåtelse för våra synder och för den trolldom som du har tvingat oss att bedriva. Gud är den Bäste och Han lever i evighet."
Verse 74
DEN SOM [på Uppståndelsens dag] kommer inför sin Herre som obotfärdig syndare skall få helvetet [på sin lott]; där får han inte dö men kan inte heller leva.
Verse 75
Men de som kommer inför Honom som troende efter att ha levt ett rättskaffens liv skall ges den högsta värdigheten;
Verse 76
för dem står Edens lustgårdar beredda, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Det är lönen till dem som har renat sig [från synd].
Verse 77
[EN DAG] gav Vi Moses befallningen: "Bege dig av under natten med Mina tjänare och röj för dem en torr väg genom havet; oroa dig inte för att [förföljarna] skall hinna upp er och var inte rädd [att vattenmassorna skall dränka er]!".
Verse 78
Farao förföljde dem med sin här och vattenmassorna överväldigade [och dränkte] dem;
Verse 79
ﭭﭮﭯﭰﭱ
ﭲ
i stället för att visa sitt folk den rätta vägen hade Farao lett dem vilse.
Verse 80
Söner av Israel! Vi räddade er från er fiende och slöt förbund med er på högra sidan av berget Sinai och gav er manna och vaktlar till föda
Verse 81
[och sade:] "Ät av det goda som Vi har skänkt er men gå inte till överdrift [och sätt er inte upp emot Mig i trots och olydnad] så att Min vrede drabbar er! Den som drabbas av Min vrede är förlorad!
Verse 82
Men Jag ger förvisso den full förlåtelse som ångrar sig, antar tron och sedan lever ett rättskaffens liv och följer vägledningen."
Verse 83
ﮟﮠﮡﮢﮣﮤ
ﮥ
[GUD SADE:] "Moses! Vad har förmått dig att lämna ditt folk med sådan brådska?"
Verse 84
Han svarade: "De följer i mina spår; och jag har skyndat till Dig, Herre, för att vara Dig till lags."
Verse 85
[Gud] sade: "I din frånvaro har Vi satt ditt folk på prov, och samariern har lett dem vilse."
Verse 86
Moses återvände till sitt folk med vrede och sorg i hjärtat [och] sade: "Har inte er Herre gett er ett frikostigt löfte, mitt folk? Har ni fått vänta för länge på att löftet [skulle infrias], eller önskar ni att Guds vrede skall drabba er och svek därför ert löfte till mig?"
Verse 87
De svarade: "Vi bröt inte vårt löfte till dig av egen drift; men vi tyngdes av bördan av [det egyptiska] folkets smycken och så kastade vi dem ifrån oss, liksom samariern gjorde."
Verse 88
Därefter [- så sade de till Moses -] tillverkade han [av det nedsmälta guldet] något som liknade en kalv och som lät höra ett bölande ljud; och de sade [till varandra]: "Detta är vår gud och även Moses gud - men det har han [nu] glömt."
Verse 89
Märkte de inte att den inte svarade dem och varken gjorde dem skada eller var dem till nytta
Verse 90
Och tidigare hade Aron sagt till dem: "Här har ni prövats, mitt folk, [och inte bestått provet]; er Herre är den Nåderike [och ingen annan]! Följ nu mig och lyd mina befallningar!"
Verse 91
De svarade: "Vi kommer inte att sluta att dyrka den förrän Moses återvänder till oss."
Verse 92
[Och när Moses återkom] sade han: "Aron! När du såg dem slå in på en ond väg, [vad hindrade dig]
Verse 93
ﮏﮐﮑﮒﮓ
ﮔ
från att följa mina [föreskrifter]? Du har ju handlat i strid med min befallning!"
Verse 94
[Aron] svarade: "Son av min moder! Grip mig inte i skägget och inte heller i håret! [Mitt skäl att inte ingripa är att] jag var orolig att du skulle förebrå mig att ha vållat splittring bland Israels barn i strid med din föreskrift."
Verse 95
ﮩﮪﮫﮬ
ﮭ
[Moses] sade: "Och du, samarier! Vad ville du uppnå [med detta]?"
Verse 96
Han svarade: "Jag såg vad de inte kunde se, och tog därför en handfull av det som [Guds] sändebud hade lämnat kvar och kastade det ifrån mig; något i mitt inre drev mig till detta."
Verse 97
[Moses] sade: ”Bort härifrån! Ditt [straff] i livet skall vara att [alltid] säga: 'rör mig inte!' Och du skall [en Dag] kallas till ett möte, från vilket du inte kan utebli. Se nu på din gud, som du inte vill upphöra att dyrka – jag svär att bilden skall smältas ned i eld och att [det som återstår] skall kastas i havet.
Verse 98
Er Gud är en Gud - det finns ingen annan gud än Han och Han omfattar allt med Sin kunskap!"
Verse 99
SÅ BERÄTTAR Vi för dig något av det som hände i det förgångna och Vi har [med Koranen] gett dig en [slutlig] påminnelse från Oss.
Verse 100
De som vänder ryggen åt Vår [påminnelse] skall ha en [tung] börda att bära på Uppståndelsens dag;
Verse 101
de skall bära den för evigt, men på Uppståndelsens dag skall denna börda kännas outhärdligt tung,
Verse 102
den Dag då det skall stötas i basunen och Vi skall samla alla de obotfärdiga syndarna med [av fasa] stelnad blick,
Verse 103
ﭼﭽﭾﭿﮀﮁ
ﮂ
viskande till varandra: "Vi levde [där] högst tio [dagar]."
Verse 104
Vi vet bäst vad de kommer att säga; den klokaste, den med det bästa omdömet bland dem kommer att säga: "Vi levde [där] bara en dag!"
Verse 105
OCH DE frågar dig [vad som händer med] bergen [på Uppståndelsens Dag]. Säg: "Min Herre skall förvandla dem till fin sand som [vinden] blåser undan
Verse 106
ﮘﮙﮚ
ﮛ
och Han skall lämna [jordens yta] utslätad och öde,
Verse 107
ﮜﮝﮞﮟﮠﮡ
ﮢ
utan dalar eller höjder."
Verse 108
Den Dagen skall [alla] utan krumbukter följa roparens kallelse; alla röster skall tystna inför den Nåderike och ingenting skall höras utom [det dämpade, knappt förnimbara] ljudet av trampande fötter.
Verse 109
Den Dagen skall ingen förbön vara till nytta utom från den som fått den Nåderikes tillstånd och vars ord Han har godkänt.
Verse 110
Han vet allt vad [människor] kan veta och allt som är dolt för dem, men de kan inte nå Honom med [sin] kunskap.
Verse 111
Och de [som trotsade Honom] skall ödmjukt böja rygg inför den Levande Guden, skapelsens evige Vidmakthållare. Den som bär [en börda av] orättfärdighet är räddningslöst förlorad,
Verse 112
men den som levde ett rättskaffens liv och var troende behöver inte frukta någon orättvisa och ingenting av [hans förtjänster] skall frånkännas honom.
Verse 113
OCH SÅ har Vi uppenbarat [Skriften] som en förkunnelse på det arabiska språket och Vi har på många sätt förtydligat de varningar den ger, för att människorna skall frukta Gud eller deras gudsmedvetande skärpas.
Verse 114
Upphöjd över allt är Gud, Konungen, den yttersta Sanningen! Undvik jäkt och brådska vad Koranen beträffar, innan den har uppenbarats för dig i sin helhet; men be [bönen]: "Herre! Låt min kunskap växa!"
Verse 115
[EN GÅNG i tiden] förmanade och varnade Vi Adam, men han glömde [snart Våra ord]; och Vi fann hos honom ingen fasthet i föresatsen.
Verse 116
När Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam lydde de [alla] utom Iblees; han vägrade.
Verse 117
Vi sade då: "Adam! Denne är din och din hustrus fiende; [var på din vakt] så att han inte [blir orsak till] er förvisning från lustgården och orsakar er elände.
Verse 118
Här skall du aldrig uppleva hunger och aldrig känna dig naken
Verse 119
ﮐﮑﮒﮓﮔﮕ
ﮖ
och här skall du aldrig plågas av törst eller av solens hetta."
Verse 120
Men Djävulen viskade till honom och sade: "Adam! Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig skall gå under?"
Verse 121
Och de åt båda av dess [frukt] och blev på detta sätt medvetna om sin nakenhet och de försökte skyla sig med hopfästade blad från lustgården. Adam bröt [alltså] mot sin Herres befallning och slog in på en förbjuden väg.
Verse 122
ﯗﯘﯙﯚﯛﯜ
ﯝ
[Efter en tid] utsåg hans Herre honom att [åter] få erfara Hans nåd och tog emot hans ånger och gav honom vägledning.
Verse 123
[Men i lustgården] sade Han: "Ned härifrån, båda! Ni skall alla, [ni och era efterkommande, ha er boning på jorden och] vara varandras fiender! Men om ni nås av Min vägledning - och ni kommer att nås av den - skall den som följer Min vägledning inte gå vilse och han skall besparas lidande [i det kommande livet].
Verse 124
Men den som vänder ryggen åt Mig [och Mina budskap] skall få ett eländigt liv och på Uppståndelsens dag skall Vi låta honom stiga fram blind."
Verse 125
Och han skall säga: "Herre! Varför har Du låtit mig stiga fram blind [i denna församling]? [På jorden] var jag seende."
Verse 126
[Gud skall] svara: "Liksom du, när du fick lyssna till Våra budskap [på jorden, skyndade dig att] glömma dem, är du [nu blind och] överlämnad åt glömskan."
Verse 127
Detta är den lön som Vi ger den som förslösar [sin själ] och inte tror på sin Herres budskap; straffet i det kommande livet skall med visshet bli hårdare och vara längre.
Verse 128
HAR DÅ de [som förnekar sanningen] inte klart för sig, hur många släkten före dem Vi har låtit gå under? Människor, vars boplatser de nu [själva] trampar! I detta ligger helt visst budskap till människor som [styrs av] sitt förnuft.
Verse 129
Och om din Herre inte hade beslutat annorlunda och utsatt en frist [för ånger], skulle det oundvikliga [straffet redan ha drabbat dessa förnekare].
Verse 130
Ha därför tålamod med deras lögner, och lova och prisa din Herre före solens uppgång och före dess nedgång och under en del av natten och prisa [Honom] vid dagens början och dess slut, så att din glädje blir [fullständig].
Verse 131
Och kasta inga [avundsamma] blickar på de stunder av jordisk lycka som Vi skänker några [människor] för att på så sätt pröva dem. Den lön Gud ger er [i evigheten] är det bästa och det som består.
Verse 132
Uppmana ditt folk att förrätta bönen och förrätta den du [Muhammad] utan att förtröttas. Vi begär inga gåvor av dig; det är Vi som sörjer för dina behov. Den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.
Verse 133
DE [SOM sätter gudar vid Guds sida] säger: "Om han ändå [kunde] visa oss ett tecken från sin Herre!" Har alltså det klara vittnesbörd [om sanningen i denna Skrift] som de äldre Skrifterna avger inte kommit till deras kännedom?"
Verse 134
Om Vi hade låtit [Vårt] straff förinta dem, innan denna [Skrift uppenbarades], skulle de [med rätta] ha kunnat säga: "Herre! Om du hade låtit ett sändebud komma till oss skulle vi ha lytt Dina bud hellre än vi hade dragit på oss förödmjukelser [och straff]!"
Verse 135
Säg: "Alla vill vänta och se [vem framtiden kommer att ge rätt]; vänta då - [snart] skall ni få veta vem [av oss] som följde den raka vägen och vem som hade funnit sann vägledning!"
تقدم القراءة